När Fenway Sports Group köpte Liverpool väcktes en rad förhoppningar, men också farhågor, bland fansen. Det förra ägarskapet representerade flera av mänsklighetens svagheter; girighet, oärlighet och ärligt talat – dumhet. Med Hicks och Gillettes styre färskt i minnet har FSG med John W Henry i spetsen blivit granskade med mikroskåp sedan ”day one”.

Den första stora utmaningen kom när lagets spel och resultat gjorde Roy Hodgson omöjlig att behålla. FSG agerade varken för snabbt eller för långsamt när Hodgson fick sparken. Därefter tog FSG det enda förnuftiga beslutet genom att anställa Kenny Dalglish som manager resten av säsongen.

Dalglishs inflytande?

Jag tvivlade länge på att Dalglish hade något som helst inflytande i januaris transferfönster. Det är trots allt ganska paradoxalt och ologiskt att låta en manager med sexmånaderskontrakt handplocka spelare som först och främst värvas i ett långsiktigt syfte. Den röda tråden bör rimligtvis vara Damien Comolli snarare än den tillfälliga managern.

Med facit i hand kan vi konstatera att Dalglish troligtvis hade inflytande över värvningarna. Exakt hur stort är svårt att säga. Klubben hade trots allt en uttalad policy om att rikta in sig på unga brittiska spelare, och Suarez kan mycket väl vara en favorit hos Comolli också. Än dock, Dalglish förefaller ha haft ett visst inflytande.

Varför hade Dalglish inflytande? Jag ser två logiska alternativ; 1) Dalglish är Dalglish, 2) Dalglish är aktuell som manager på längre sikt.

Givetvis, #2 behöver inte utesluta #1, men jag skulle snarare tippa att #1 är ett troligare alternativ än #2.

Jag tycker att Liverpoolfansen har varit väldigt positivt inställda till de värvningsansvariga Dalglish och Comolli. Det finns frågetecken i båda herrarnas CV:n, men en sak är tydligt; i Liverpool ges de en ärlig chans av fansen.

Det ges även FSG. Jag hävdar att de klarade transferfönstret med bravur. Deras ord har visserligen inte varit så där amerikanska kaxiga som jänkare kan vara, men de har varit förtroendeingivande. I januari 2011 blev ord handling.

Torres svek oförlåtligt

Precis som med allt annat, måste man naturligtvis sätta in allt i sin kontext. Januari är inget idealiskt fönster. Det är inte många toppspelare som är tillgängliga i januari. Det gör januari till ett svårt fönster att göra det som Liverpool behöver göra – nämligen renovera spelartruppen rejält.

Omständigheterna blev ännu svårare tre dagar innan transferfönstret stängde när Fernando Torres – till synes helt plötsligt – kom på att Chelsea har en större chans att vinna titlar än Liverpool. Torres fick tydligen en snilleblixt. I grund och botten har jag inga invändningar mot hans argument att flytta. Han fyller snart 27 år, är skadedrabbad och har vunnit fruktansvärt lite på klubbnivå. Klart att han vill kunna vinna titlar i sina bästa år – det vill säga nu. Jag förstår honom. Däremot gör hans dåliga och respektlösa tajming hans flytt till Chelsea helt oförlåtlig.

Torres gav Liverpool ett snudd på omöjligt uppdrag; att hitta en värdig ersättare med några dagar kvar av ett januarifönster! Jösses, gör man verkligen så mot en klubb som man älskar? Nej, absolut inte. Torres borde ha lämnat in sin transferbegäran i början av januari eller hållit käften och spelat klart säsongen med Liverpool. Hur oproffsig och respektlös kan man egentligen vara?

Liverpool var givetvis tvungna att sälja Torres. En klausul i kontraktet innebar att han kunde lämnat i sommar för £50 miljoner. Alltså hade Liverpool inte tjänat på att tvinga kvar honom tills i sommar och startat en ”aktion” då. Att inte sälja hade dessutom varit riskabelt ur flera andra synvinklar; dels en sportslig (Torres hade kunna varit ännu sämre och vi vet hur låg lägstanivå han har), dels en ekonomisk (tänk om han hade blivit skadad och således osäljbar).

Skickligt och handlingskraftigt av Liverpool

Jag tycker att Liverpool hanterade situationen på bästa sätt. Comolli och Daglish visade verkligen prov på handlingskraft och skicklighet. Torres såldes för stora pengar och suddades mer eller mindre ut från Liverpools historieböcker. Och framförallt; man fixade hastigt och ytterst oväntat en kvalificerad ersättare i form av Andy Carroll.

Newcastles nummer nio blev Liverpools nummer nio. Det hade jag aldrig trott. Jag underskattade uppenbarligen pengar som maktfaktor på transfermarknaden. Till och med en del av Newcastles själ var till salu – för £35 miljoner. Prislappen är naturligtvis väldigt, väldigt hög, men måste sättas in i sin rätta kontext. Man kan utan att överdriva påstå att Carroll var lite av en panikvärvning, men vad hade Liverpool egentligen för val?

Samtidigt måste man ge credit till FSG som vågade spendera en stor del av Torres-pengarna på Carroll. Det är tydligt att de litar mycket på Comolli och Dalglish. Redan innan den enorma försäljningen investerade de i Luis Suarez, vilket ju tyder på att Liverpool var beredda att spendera stort i detta transferfönster.

Detta bör ej glömmas i sammanhanget. Anledningen till att Liverpool sålde för lika mycket som man köpte för var den oväntade försäljningen av Torres. Liverpool hade planerat att behålla honom. Dessutom, enligt relativt säkra källor, fick man bud nobbade på inte mindre än tre spelare under transferfönstrets sista dag; Micah Richards, Ashley Young samt Charlie Adam.

Liverpools ägare var alltså beredda att spendera stort. Idag – dagen efter – säger Dalglish att ägarna nog var en smula besvikna över att man inte lyckades rekrytera någon ytterligare spelare. Jag tycker att det låter bra. Omständigheterna gjorde att ägarna inte gavs chansen att spendera i detta transferfönster.

Det känns bra att Liverpool sålde Babel och Torres, och köpte Suarez och Carroll. Truppen har blivit bättre av transferfönstret.

Jag är alltjämt skeptisk till Suarez, men jag hoppas bli motbevisad. Jag är skeptisk därför att Suarez saknar snabbhet och inte ser ut att gilla fysiskt spel. Men eftersom han är kvick på små ytor, och har snackat om Tevez som någon sorts förebild vad gäller att lyckas i Premier League, har jag ändå vissa förhoppningar på Suarez, som ju är en riktig målskytt och kämpe.

Däremot är jag inte ett dugg oroad över alfahannen Carroll. Han kan mycket väl vara världens bästa anfallare i luftrummet och hans övriga spel är inte heller så tokigt. 22-åringens utvecklingskurva pekar spikrakt uppåt och hans självförtroende är fantastiskt.

Om Suarez främst kommer att tillföra poäng (mål och assist) kommer Carroll att tillföra desto mer i spelet, tror jag. Självklart kommer Carroll också att producera, men hans skicklighet i luftrummet kommer att bli både extremt nyttigt i såväl det offensiva som defensiva spelet.

I sommar – då j-vlar!

Trots de två nyförvärven kan jag inte låta bli att tänka på hur det kunde ha blivit, om Young, Adam och Richards hade kommit, eller framförallt hur laget kommer att se ut efter sommarens transferfönster. Truppen är fortfarande i akut behov av förstärkning. FSG visade att de är beredda att förstärka – i sommar tror jag att marknaden är beredda för FSG.

För trots allt, Liverpool behöver ett helt gäng nya spelare för att kunna utmana de bästa. Enligt min mening behöver man förstärka på många platser.

• Mittback. Endast Agger håller hög klass.
• Vänsterback. Aurelio är skadedrabbad och Konchesky skeppad till Robin Hoods gamla hemtrakter.
• Innermittfältare. Finns ingen stark defensiv av hög klass, Mascherano alltså inte riktigt ersatt.
• Snabb yttermittfältare (2). Behöver väl inte motiveras.
• Anfallare. Bisarrt nog, men om Liverpool ska spela 4-4-2 behöver man ha minst tre klassanfallare, nu har man ”bara” två.