Det känns som en evighet sedan den magiska vändningen mot Barcelona, då vi blev klara för våra andra raka final i Champions League, men nu är det äntligen dags för final. I veckor har vi kunnat planera. Var ska vi se matchen? Vad ska vi äta? Vilka ska vara med? I morgon är det allvar. Liverpool mot Tottenham, nittio minuter som ska avgöra vilket lag som får skriva in sig som vinnare i Europas mest åtråvärda turnering. 

Jag mår fortfarande dåligt när jag tänker på finalen i Kiev i fjol. Loris Karius tårar är bland det mest smärtsamma jag upplevt som supporter för Liverpool, att se en spelares karriär rasa samman inför hela fotbollsvärlden gjorde ont. Tidigare hade vi fått se en ledsen Mohamed Salah vandra av planen med en smärtande axel, han vandrade ut från CL-finalen, ut från VM-premiären, ut från en säsong där han klivit upp på tronen som en av de allra bästa spelarna i världen. Vi hade redan utsett honom till kung, men han fick inte krönas med en Champions league-pokal i händerna. Resan fram till finalen hade varit fantastisk, men matchen blev inte den magiska kväll vi hade hoppats på, långt ifrån. Nu drar vi fram klockan ett år, det som hände i Kiev är historia. I Madrid i morgon är det dags för Liverpool att ta den där sjätte titeln som gled oss ur händerna när Salahs axel gick sönder. Tårarna av smärta ska bytas ut, den här gången ska tårarna rinna ner för våra kinder av glädje. Det ska inte vara syndabockar som pryder omslagen på tidningarna på söndag, nu är det dags för hjältar!

Vi hackade i gruppspelet, speciellt på bortaplan, men gjorde till slut det som krävdes för att ta oss till slutspel. Väl vidare har vi imponerat stort, vi utmanövrerade Bayern München på ett övertygande sätt. Efter en mållös hemmamatchen var vi klassen bättre än dem på deras egen hemmaplan. Stolta, starka Bayern fick se sig utspelade av Liverpool, vi vann inte för att vi hade marginalerna med oss eller för att vi hade en bättre dag, vi vann för att vi helt uppenbart var det bästa laget. Porto i kvartsfinalen tog vi av bara farten, de hotade kanske lite mer än i fjol, men det var aldrig något snack om saken. Semifinalen mot Barcelona har det redan skrivits spaltmil om och kommer så att fortsätta göras under år framåt, vår vändning på Anfield är bland det häftigaste jag upplevt som LFC-supporter och det tror jag inte att jag är ensam om att känna.

Vi har fått se många hjälteinsatser under resans gång. Alisson Beckers parad i slutminuten mot Napoli tog oss vidare till slutspelet. Sadio Mané och Mohamed Salah har fortsatt producera mål i mängder. Våra ytterbackar har fortsatt leverera magiska framspelningar, samtidigt som de klivit fram med fint försvarsspel när det krävts. Vi har haft världens bästa mittback, som tillsammans med sin partner stått för den ena hundraprocentiga insatsen efter den andra. På mittfältet har vi vunnit kamper på löpande band. Fabinhos lugn, kraft, pondus. Wijnaldums mål, tempo, passningsspel. James Milners lungor, vilja. Jordan Hendersons hjärta, smärta(vi var nog många som räknade med ett byte när han var nere för räkning mot Barcelona) och senare glädje. Roberto Firmino har varit precis så bra som bara han kan vara och när han saknades mot Barcelona klev Divock Origi fram och sköt oss till finalen.

I media pumpas det nu ut historier kring finalen, kring supportrarnas resor, minnen och drömmar. Att Liverpool betyder mycket för väldigt många var något som vi redan visste, men det blir extra påtagligt i samband med den här typen av matcher. Varje supporter har sina berättelser och sina upplevelser. Tårarna, sorgen, glädjen, allt som hänger ihop med att leva med Liverpool som en del av sitt liv. I morgon ska nästa sida skrivas i just DIN bok om att vara Liverpool-supporter, för oavsett hur matchen slutar kommer det att vara en viktig dag. Nedräkningen börjar närma sig sitt slut och snart kommer vi att få veta om det här kapitlet får ett lyckligt slut, det slut som den här säsongen förtjänar. Jag vet hur jag hoppas att det slutar, jag vet vilka samtal jag kommer att ringa, vilka reaktioner jag förväntar mig. Jag vill så gärna krama min fru i segerglädje, ringa mina föräldrar och jubla, ringa min resekamrat och skrika i eufori över att få vara med om ännu en titel i Champions League. Jag har bilderna klara i huvudet, manuset har varit skrivit länge. Men, det finns också backupberättelsen, där alla de här sakerna händer, men med en helt annan sinnesstämning. Där jag får en tröstkram, ett samtal hem där jag efter en kort stund kommer att vilja byta samtalsämne, ett samtal till min vän där vi bara bekräftar det faktum att det inte var vårt år, att var starkt att gå till final, att vi kommer igen nästa år. Jag kommer tro och hoppas på det första scenariot, för den här vandringen mot ännu en titel får inte sluta i besvikelse.

Det är bara ett steg kvar, men för att de här spelarna ska få den plats de förtjänar i historieböckerna krävs det att det steget tas med stor precision. Tottenham ska spela den största matchen de spelat på år och dagar, de kommer inte att vika ner sig eller ge oss någonting gratis. De kommer att kämpa till domarens slutsignal ljudit färdigt och med den väg de har bakom sig kommer de att tro på ett resultat oavsett hur matchen utvecklar sig. Vi drömmer om vår sjätte titel, de drömmer om sin första och spelarna vet att de kommer att bli legender i klubben om de lyckas. Spurs kommer att komma väl förberedda och de kommer att göra en bra match, men det ska inte spela någon roll. Vi är det bästa laget i den här finalen, Klopps bygge har utvecklats mer och mer varje säsong och när spelarna vandrar in på planen i morgon kommer de att göra det med ett enormt självförtroende. Det är dags för oss nu. Istanbul var en episk afton, men därefter har vi fått se tre jobbiga finalförluster i Europa. Milan, Sevilla och Real Madrid har alla grusat våra drömmar om en parad på gatorna runt om i Liverpool. Tottenham ska fan inte få sabba det här. Varje passning. Varje skott. Varje mål. Varje steg spelarna tagit i Europa har lett fram till nittio minuter i Madrid, nittio minuter som kan göra dem odödliga. Det är fjorton år sedan sist, vi har en hel generation som brinner för att få uppleva det som de hört oss som minns berätta om. Vi som minns vill vara med om det igen. Se spelarna jubla på planen, se arenan färgas Liverpool-röd, höra sångerna eka över hela fotbollsvärlden. Vi har erövrat hela Europa och vi tänker fanimej inte stanna nu!