Vi mötte ett lag coachat av Tony Pulis, det brukar innebära tight spel och få målchanser, det brukar kräva att man sätter de målchanser som skapas. Gårdagens match var något annat, det var en styrkedemonstration av ett lag med självförtroende. För även om det blev spännande i slutet av matchen stod vi för en riktigt stark insats, hade det inte varit för att Ben Foster storspelade hade WBA fått vända hem med en storförlust i bagaget. Jag kan inte minnas när vi senast skapade så här mycket mot ett lag som specialiserat sig på att försvara, visst spelade det in att vi fick ett tidigt mål, men vi fortsatte att diktera spelet på planen och trumma på framåt genom hela matchen. I stället för att dra ner på tempot och lämna över taktpinnen när vi tog ledningen, vilket ofta varit fallet de senaste säsongerna, körde vi vidare med vårt spel och såg till att WBA aldrig fick tid att flytta upp spelet.

Det var flera saker som gladde under lördagsmatchen, om vi börjar med att titta i offensiven kan vi där tydligt se att den startande trion börjar hitta varandra på allvar. Firmino, Mané och Coutinho var ständiga hot mot WBA:s backlinje och just sättet de hotade på imponerade, för hur många gånger har vi inte sett Liverpool stå och sidledspassa utanför straffområdet mot ett samlat försvar? Nu var det rakt och effektivt, vi gjorde det svårt för motståndarna. Rakt och effektivt gällde för övrigt inte bara de tre där framme, Milners direktpassning till Coutinho innan Cans jätteläge var en riktig delikatess. Det var dock en sak som imponerade än mer på mig från vår offensiv och det var vad som hände när vi förlorade boll. När man har bollen och spelet så pass mycket som vi hade är det lätt att fokus bara hamnar på att producera framåt, vilket kan betyda att man inte riktigt tar jobbet när en passning går fel eller en dribbling misslyckas, så var det inte igår. Varje gång WBA försökte ställa om var vi snabbt på dem, två, tre, fyra spelare såg till att sätta press på bollhållaren och det bidrog till att de hade extremt svårt att skapa något som liknade målchanser. Vi tvingade dem till att ta snabba beslut i trängda lägen och det hade de inte kvalitet till att klara av. Jag hoppas att Sturridge tittade på noggrant från bänken och reflekterade över vad det är som krävs för att spela i den här upplagan av Liverpool, vill han ha tillbaka sin startplats behöver han lägga ner samma jobb som Firmino, vilket innebär bollvinster på egen planhalva.

Joel Matip förresten, så tryggt det känns att ha honom i mittförsvaret. Trots att han och Lovren inte haft jättemånga matcher ihop har de börjat få till ett samarbete som skänker riktigt framtidshopp, efter att ha haft en fladdrig Sakho eller en misstagsbenägen Skrtel bredvid sig under större delen av sin tid i klubben har nu kroaten fått en partner som osar lugn och trygghet. Matip har hittills visat upp en imponerande förmåga att ta rätt beslut, han rensar när det ska rensas, han tar det lugnt när han kan ta det lugnt och om läge finns är han inte rädd att kliva upp i banan med bollen vid fötterna, för att skapa ett offensivt hot på egen hand. Det är längesen vi lyckades hitta två nyförvärv som påverkat laget så mycket, så snabbt, som Matip och Mané i år.

Det är tidigt på säsongen än och både skador och formsvackor kommer att dyka upp med tiden, men nog känns det som att det här kan komma att bli en trevlig säsong? Den där Champions League-platsen som kändes ganska avlägsen när ligan sparkade igång känns inte omöjlig och, viktigast av allt, det är roligt att se Liverpool FC spela just nu.