Igår spelade Steven Gerrard sin sista ligamatch på Anfield. Stevie G är onekilgen en av klubbens största – kanske den allra största – genom tiderna. Han fick med all rätt motta underbara hyllningar av Liverpoolpubliken efter matchen mot Crystal Palace.

Jag är övertygad om att alla Liverpoolsupportrar har många Gerrard-minnen. I den här artikeln kommer jag att dela med mig av mina fem starkaste minnen från Gerrards fantastiska karriär. Det är en blandning av positiva och negativa minnen !

Steven Gerrard får CL-bucklan av Lennart Johansson
Inför CL-slutspelet 04/05 trodde jag verkligen inte på Liverpool. Laget hade bekymmer i ligan och hade ju ärligt talat med nöd och näppe gått vidare från gruppen, trots att den innehåll tre på förhand överkomliga motståndare i form av Monaco, Olympiakos och Deportivo La Coruna. I slutspelet trodde jag att Bayer Leverkusen med en viss Dimitar Berbatov i spetsen skulle slå ut LFC direkt; så blev det inte, istället gick Rafas gäng vidare efter bland annat ett snyggt frisparksmål av Didi Hamann. Därefter stod Juventus på agendan. Det var att Juve innehållande många fantastiska spelare; i backlinjen hade de världsstjärnor som Fabio Cannavaro och Lilian Thuram, på mittfältet hade de exempelvis Pavel Nedved och Mauro Camoranesi och längst fram hade de två etablerade världsanfallare i form av Alessandro Del Piero och David Trezeguet – kryddat med en viss ung svensk vid namn Zlatan Ibrahimovic. Jag minns bland annat hur Rafa tvingades ställa Scott Carson mellan stolparna och denne räddade ett jätteläge från Del Piero. I semifinalspelet ställdes Liverpool mot ett starkt Chelsea som man på något sätt lyckades besegra genom att (eventuellt!) mål av Luis Garcia. Och så var det finalen… Ja, den fantastiska finalen där Steven Gerrard visade sina ledaregenskaper och mångsidighet. Hela världen kunde se hur bra Gerrard var. Jag minns att hela CL-resan kändes helt overklig . Jag väntade bara på att Liverpool skulle åka ur – men så blev det inte. När vår svenska fotbollsguru Lennart Johansson lämnade över bucklan till Stevie G insåg jag att Liverpool vann the fucking Champions League. Just det ögonblicket, dvs överlämnandet av bucklan, har satt sig i minnet hos mig.

* * *

När Gerrard ville lämna Liverpool
Allt såg ju så bra ut efter CL-triumfen, men så den 5:e juli släppte Liverpool ett pressmeddelande: ”Steven has told us he will not accept our offer of an improved and extended contract because he wants to leave.” Liverpool kunde inte matcha Gerrards ambitioner och allt tydde på en försäljning. Det kom som en total chock. Liverpool skulle ju inleda en ny era som ett storlag i både PL och CL – och Gerrard skulle vara spelaren som man byggde laget kring. Genast började elaka tungor skrika att det var Jamie Carragher, och inte Gerrard, som var lagets egentliga lagkapten och ledartyp ute på planen. Allt förändrades dock redan dagen efter då Gerrard skrev på ett nytt 4-årskontrakt med Liverpool. Rick Parry skyllde på dålig kommunikation mellan parterna, men jag vetefan. Jag skiter egentligen i vilket, det viktiga var att Gerrard tog tillbaka sitt beslut och därmed stannade i klubben. Men jag minns fortfarande chocken när Liverpool släppte ett pressmeddelande om att han ville lämna.

* * *

Gerrard halkar mot Chelsea
Okej, detta var absolut inte det tråkigaste minnet, men likväl ett extremt starkt minne. När jag tänker på förra säsongen minns jag framförallt när Stevie halkade och Luis Suarez totala dominans i ligaspelet. När Simon Mignolet räddade Demba Bas friläge mot Besiktas i Europa League kunde jag inte undvika att tänka ”varför i helvete kunde inte Mignolet göra den räddningen förra säsongen?”. Någon eller något ville verkligen inte att Gerrard skulle få vinna Premier League. Att han spelade huvudrollen när Liverpool tappade titeln kan inte ha varit någonting annat än ödet som spelade oss ett spratt. Det var helt overkligt och varje gång jag hör ordet ’slip’, halka eller ser någon halka, tänker jag på Gerrard. Herregud vilket starkt minne.

* * *

Det sena målet i FA-cupfinalen mot West Ham
Stora spelare kliver fram när laget behöver de som mest. Just detta var Gerrards absoluta specialité under många år. När laget verkligen behövde ett mål, såg Gerrard till att dunka iväg fantastiska och för motståndarnas målakter fullständigt otagbara skott. Drömmål efter drömmål. Hans magiska 3-3-halvvolley som innebar att Liverpool kvitterade till 3-3 i FA-cupfinalen mot West Ham är helt omöjligt att glömma. Där var Gerrard i sitt esse! Jag låter videon ovan tala för sig själv.

* * *

Frisparksmålet mot Aston Villa i första ligaomgången 2007/2008
Det är alltid viktigt för Liverpool att få en bra start i ligan. Annars försvinner gulddrömmarna efter några veckor. Säsongen 2007/2008 var inget undantag. Liverpool inledde ligaspelet med en lurig bortamatch mot Aston Villa. Efter en halvtimmes spel tog Liverpool ledningen efter ett självmål av Martin Laursen, men i den 85:e minuten tilldelades Aston Villa en straff efter hands på Jamie Carragher. Då kvitterade Gareth Barry och känslan var att Liverpool åter igen skulle åka på ett snopet poängtapp i premiärspel. Stevie G ville dock annat genom att göra ett sent segermål med en perfekt slagen frispark. Det blev ingen ligatitel den säsongen heller, men för mig var det ett av flera starka minnen när Gerrard ”räddade dagen”.

* * *

Steven Gerrard gripen efter krogbråk
Även detta var en smått traumatisk upplevelse för undertecknad. ”Steven Gerrard gripen av polis efter krogbråk?” Visst, Gerrard har aldrig varit en kandidat att gå med i någon nykterhetsrörelse, men han har alltid uppfattats som en sann hedersman utanför planen. En lugn familjefar som alltid beter sig exemplariskt. Och så blev han gripen! Lyckligtvis blev Gerrard frikänd efter krogbråket.

* * *

Det finns givetvis många fler starka Gerrard-minnen från både på och utanför planen. På planen har Gerrard spelat fantastisk fotboll, gjort många underbara mål, drivit på medspelare, blivit utvisad(!) med mera. Och så har jag inte ens nämnt någonting från hans landslagskarriär! Utanför planen har han också varit en god ambassadör för klubben. Jag minns bland annat många besök på barnsjukhus med mera, eller för den delen hur galna fans runtom i världen blivit när Gerrard & co kommit på besök på försäsongsturnéer.

Vilka är era starkaste Gerrard-minnen?