Matchen vi alla väntat på har precis avslutats, slaget mellan Liverpool och Manchester City slutade med en hemmaseger och det var en seger man tog på knockout. Frågan innan matchen var om City skulle kunna krypa närmare i tabelltoppen, men att de skulle göra det var aldrig nära. Tvärtom, det här var en match där Europas just nu bästa lag spände musklerna och visade varför man leder tabellen.

City började med hög press, inte alls lika avvaktande som förra säsongen, där de tidigt visade att de var nöjda med en poäng. Hög press innebär ytor, ger man ytor till Liverpool är man illa ute. En blixtrande spelvändning ledde fram till ett skottläge för Fabinho, han delade då ut en smäll som satte tonen för hela matchen. Helt otagbart satt bollen bakom Bravo i målet. Brassen har gått från klarhet till klarhet de senaste månaderna och den här matchen var inget annat än ytterligare ett bevis på hans storhet. De gånger vi haft svårt mot City har det ofta varit efter att Fernandinho stoppat upp vårt spel och inte låtit oss komma igång, idag fick han från backlinjen se hur hans landsman ägde hela mittplanen. Klopp spelade ett högt spel när han vilade honom förra helgen, men det betalade sig, med råge. Vi har fortfarande aldrig förlorat en ligamatch där Fabinho startat, det är ingen slump.

Efter Fabinhos mål dröjde det inte jättelänge innan det var dags igen. Ytterback till ytterback, det har vi sett förr. Makalöst inlägg av Robertson, det har vi sett förr. Kliniskt avslut av Salah, det har vi sett förr. 2-0 mot ett handfallet City, det har vi också sett förr. Här var City nere för räkning och även om man hämtade sig spelmässigt var man aldrig nära att ta sig in i matchen på allvar. Vi visade med all önskvärd tydlighet att vi var det bästa laget på planen, vi kunde utnyttja de brister som fanns i Citys lag, medan de helt enkelt inte kunde hitta några hos oss. På förhand kunde man titta på vår elva, se Dejan Lovren i backlinjen och kanske tänka att det kunde vara vår svaga länk. Kroaten kan vara upp och ner, ibland lite övertänd. Idag var han tänd, oerhört tänd, men han var också oerhört bra. Tillsammans med van Dijk stängde han igen de farliga ytorna, något som Citys försvar inte klarade av.

Det är väldigt långt kvar av säsongen, man vinner inte en ligatitel i november och oavsett vad alla säger nu så är det här långt ifrån över. Jag känner mig dock trygg med att Klopp inte kommer att låta våra spelare stanna av, ska någon komma ikapp oss nu ska de få slita och det rejält. Inför dagens match var jag lite osäker på var vi stod formmässigt, insatserna mot Aston Villa och Genk var allt annat än imponerande och segern mot ett svagt Tottenham satt längre inne än nödvändigt. På något sätt kändes det som att spelarna nu var inställda på att visa precis hur bra de är. Henderson och Wijnaldum, som varit relativt formsvaga de senaste veckorna klev ut med en enorm pondus och var så bra som vi vet att de kan vara. Keita och Oxlade-Chamberlain har varit viktiga att få igång, då de erbjuder någonting annat än vår ordinarie trio, men i den här typen av matcher är det som vår kapten och hans holländske parhäst visar upp av allra högsta klass. Vi mötte de regerande mästarna, i en situation där de behövde vinna och vi tog hem precis varenda lagdel.

Att Klopp skulle vinna tränarmatchen idag kunde man ana redan för en veckan sedan, då Guardiola började prata om hur Mané föll enkelt och försökte sätta press på domarna. Den enda som föll enkelt idag var Raheem Sterling och det gjorde han utan att få något med sig. Föll tungt däremot, det gjorde Guardiola och Manchester City. Vi har bara avverkat en knapp tredjedel av säsongen, men ingen behöver tvivla på att vår titelkamp förra säsongen bara var början.