Skadelistan började bli alldeles för lång, våra brassar var slitna efter den senaste tidens tuffa matchande. I startelvan när matchen mot Stoke blåstes igång saknades fem av våra ordinarie spelare, en sådan gång krävs det att nya matchvinnare kan kliva fram för att poängen ska kunna bärgas. Den stora hjälten igår var en något oväntad, men det var en spelare som räddat oss mot just Stoke tidigare.

När Loris Karius värvades i sommar var det med största sannolikhet för att ta platsen som förstemålvakt i vårt lag, några matcher in på säsongen hade han också börjat få chansen mellan stolparna. Ett par skakiga insatser senare var dock en av våra mest kritiserade spelare de senaste åren tillbaka, Simon Mignolet fick en ny chans att visa vad han går för och sedan dess har vår unge tysk inte varit nära en ligastart. Även om Liverpool inte presterat på topp efter jul så har Mignolet visat en gryende form och faktiskt också agerat med mer pondus än vi kunnat se tidigare. Hans tveksamma luftspel har lyst med sin frånvaro och nu har det varit några matcher där han imponerat i sin tajming de gånger han valt att kliva in i duellerna. Huruvida det här är tillfälligt eller något han utvecklat och kan hålla permanent är såklart för tidigt att säga, men det är inget snack om att hans senaste insatser varit några av hans starkaste sedan han kom till oss.

Mignolet gjorde sin första ligastart för oss mot just Stoke, ni minns säkert alla hur det slutade. Efter en lite darrig start var det han som räddade segern åt oss med sin straffräddning. Han kanske inte räddade någon straff igår, men frågan är om inte de parader han tog fram igår var ännu svettigare. Om Stoke satt 2-0 vid chansen de gavs av Wijnaldum, mitt i vår värsta anstormning, har jag svårt att tro att vi lyckats med vändningen. Om Berahino kvitterat till 2-2 direkt efter vårt ledningsmål hade matchen kunnat sluta hur som helst. Nu blev det i stället så att belgaren stoppade båda avsluten och såg till att Walters mål i den första halvleken blev det enda för hemmalaget. Utöver de här räddningarna var det flera gånger som Mignolet var ute och boxade bort hörnor och frisparkar, det mot ett lag som har en historia av att vara giftiga på fasta.

Det var en fröjd att se Mignolet gå upp i duell med två motståndare i slutskedet och stå pall, Ryan Shawcross fick lunka ut ur straffområdet lite lätt groggy, medan vår målvakt stod kvar där rakryggad. Efter några stabila månader fick han bli den stora hjälten och det förtjänade han. Han agerade föredömligt när han petades, han visade sin bästa sida för Klopp när chansen kom och jag kan på rak arm inte komma på någon riktig tavla han gjort sedan dess(muren mot Chelsea kanske närmast). Spelet med fötterna har fortfarande brister och hans historia av misstag gör att jag fortfarande inte riktigt litar på honom, men hans sätt att kliva fram igår, när det som mest behövdes, imponerar stort på mig. Jag hade inte en tanke på tre poäng när Stoke tog ledningen och den vändningen vi gjorde må ha genomförts av Coutinho och Firmino, men grunden till den lades av Mignolet. Han gjorde att vår chans till CL-spel nästa säsong är fortsatt stor. Visar han upp det här spelet säsongen ut kan det mycket väl bli så att det är nummer 22 som står mellan stolparna även när nästa säsong drar igång.

Det var en annorlunda typ av seger igår, det är inte ofta vi lyckas vända ett underläge på bortaplan. Klopps val att inleda med Woodburn och Alexander-Arnold, för att låta Coutinho och Firmino vila, var vågat, men gick hem. Kritiken hade varit stor om vi förlorat igår, men samtidigt hade en skada på någon av dem kunnat bli helt förödande för vår CL-jakt. Klopp gjorde ett val och fick rätt. Nu har vi en vecka till nästa match och tid att ladda batterierna ordentligt. I nästa match väntar WBA borta, då behöver vi med största sannolikhet hjälp av Mignolets pondus igen.