Semifinaler brukar för vår del innebära spänning, galna matcher som avgörs med minsta möjliga marginal. Alla minns såklart semifinalen mot Chelsea 2005, där Gudjohnsens avslut i slutskedet fick tiden att stå stilla, eller semifinalen 2007 där vi slog ut Chelsea efter straffsparkar. Året efter blev vi utslagna i semifinal efter en galen förlängning. Ligacupsemifinalen i år gick till straffsparkar, när vi senast tog oss till FA-cupfinal var det efter ett sent avgörande av Andy Carroll. Med andra ord, semifinal brukar vara minnesvärda av den enkla anledningen att man sitter som på helspänn hela vägen in i mål. Gårdagens semifinal var något helt annat, det var en kraftdemonstration av ett slag som vi inte skådat på lång tid.
Från start tog vi greppet om händelserna på Anfield och vi släppte det aldrig. Det tidiga målet gav såklart extra energi, men man kunde se på spelarna att de hade bestämt sig för att den här europaresan skulle fortsätta ett tag till. Vi vann varenda närkamp, var först på varenda andraboll och att detta frustrerade våra motståndare är verkligen ingen överdrift att påstå. Vid sidan av planen stod Klopp och firade närkampsvinster som om det vore drömmål, en viss kontrast till Benitez, som kunde fira avancemang till Champions League-final med att titta på klockan.
Det kanske mest fascinerande med gårdagen var att ju mer Villarreal behövde anfalla, desto mer kontroll tog vi över matchen, vi föll aldrig tillbaka och trots att vi blev en man mer slappnade vi aldrig av. I ligan har det varit en dålig vana för laget att slappna av i ledning och ge motståndarna en väg in i matchen igen, det fanns det inte ett enda spår av igår. I stället för att spela på resultatet vid 2-0 växlade vi upp en extra gång och satte 3-0. Att det var Adam Lallana som satte det sista målet kändes extra bra, för hans intensiva löpande matchen igenom förtjänade verkligen den belöningen. Å andra sidan hade alla spelare förtjänat ett mål igår, det var ingen som föll ur ramen. Vi pressade som ett lag och periodvis plockade vi bollen av Villarreals spelare som om den enklaste saken i världen.

Innan matchen var jag lite orolig över hur mittfältet skulle fungera, vi har haft lite problem med balansen när vi ställt upp så här offensivt, men Milner och Can visade direkt att den oron jag kände var obefogad. Det fanns inga spår av ringrostighet hos Emre Can, kanske hade han till och med tjänat på att vara skadad under en period och fått en rejäl återhämtning? Mot Villarreal såg han ut som den härförare vi alla önskar att han ska vara, tillsammans med en återigen imponerande James Milner såg han till att kampen om mittfältet aldrig blev en kamp, det blev en överkörning. Efter matchen pratade Milner om att han hoppades att Henderson skulle hinna bli frisk till finalen, det hoppas vi nog alla, men samtidigt kan jag inte se hur han ska kunna ta en plats i vår startelva just nu.

Anfallsspelet förresten, vilken fröjd att skåda. Hur många gånger har vi inte kört fast mot lag som sjunkit lågt och försvarat? Vi har under flera år haft en tendens att hamna i något slags långsamt sidledsrullande runt straffområdet, utan att ha någon idé om hur vi ska ta oss igenom. Ofta har det slutat i omöjliga lyftningar ut över kortlinjen eller taffliga skottförsök, i takt med att frustrationen ökat. Botemedlet mot det såg vi igår, en fantastisk rörelse kombinerad med fantasi och teknik. Spanjorernas beryktade försvarsspel var aldrig i närheten av att klaffa, de gavs inte chansen. Det är få gånger jag varit så imponerad av vårt spel under en hel match.
Jag har väldigt dålig koll på våra finalmotståndare, men har förstått att de har för vana att gå långt i Europa League, så det blir antagligen en tuff nöt att knäcka. Kan vi framkalla den här energin i finalen kommer Sevilla att få en riktigt jobbig match. Klopp har efter sju månader i klubben tagit oss till två cupfinaler, det har han gjort utan att göra ett enda riktigt nyförvärv. I stället har han fått spelarna som redan fanns i klubben när han kom att se ut som nya spelare. Vem trodde i november att ett mittbackspar bestående av Toure och Lovren skulle se ramstarkt ut? Vem kunde tro att Adam Lallana skulle både kämpa OCH producera? Vem kunde tro att James Milner skulle gå från kritiserad till dominant? Runt jul kändes det som om vi skulle behöva få in elva nya spelare för att ha en chans att konkurrera med de bästa, så känns det inte idag.