Vild glädje efter ett viktigt nickmål. Förtvivlan efter ytterligare ett självmål. Ilska efter en misslyckad rensning. Fascination över en bortplockad motståndarstjärna. Glädje över att domaren än en gång låtit bli att blåsa för en tröjdragning. Det är få spelare som kastat oss supportrar mellan hopp och förtvivlan som Martin Skrtel. Det senaste året har den övervägande känslan varit irritation över hans prestationer, men ser man tillbaka på hans år i klubben kan man se en hel del viktiga aktioner bland de matcher han gjort.
När slovaken kom till oss, under vinterfönstret 2008, hade jag i stort sett ingen koll på vad det var för spelare vi fått in. Han kom då till ett försvar som var oerhört starkt, med namn som Jamie Carragher, Daniel Agger och en något åldrande Sami Hyypiä, dessutom styrdes laget av Rafa Benitez, som i alla fall då var en mästare på att skapa en trygg defensiv. Det här bidrog säkert till att Skrtel fick en bra första tid hos oss, som bäst har han ju alltid varit när han haft trygga spelare kring sig och det kan man verkligen säga att han hade då. Under de här dryga åtta åren har mängder av spelare kommit och gått, från truppen Skrtel kom till finns bara Lucas kvar, men vår vältatuerade slovak har blivit något av en konstant i laget. Flera gånger har det känts som att han varit på väg att lämna, ibland för att han presterat bra och ibland för att han haft svårt att ta plats. Kanske mest tydligt under en period med Brendan Rodgers, där Skrtel hade svårt att få speltid, men han har alltid lyckats kämpa sig kvar. Det är den egenskapen som gör att jag känner en stor respekt för honom, förmågan att bita ihop och kämpa för en plats i laget, trots att man inte får den speltid man önskar. Jag kan inte minnas en enda gång det blivit några skriverier kring att han gnällt i media eller öppet visat sitt missnöje, han har borrat ner skallen, kämpat och på något sätt lyckats ta sig tillbaka till startelvan. Det går att många gånger ifrågasätta hans insatser på planen, men hans attityd har varit oklanderlig.
Nu är det dags för Skrtel att lämna Liverpool, för att prova på spel i den turkiska ligan. Med de två senaste säsongerna i färskt minne är det en flytt som känns logisk, förra säsongen hade Skrtels stora problem att hänga med och gjorde en del matcher som han knappast var nöjd med. I den fotbollen Klopp vill att vi ska spela finns ingen plats för den spelare Skrtel är idag. Det har varit trevligt att se alla reaktioner på försäljningen, där spelare som Steven Gerrard och Lucas delat med sig av lyckönskningar, något som verkligen kan ses som ett tecken på att de också känner en stor respekt för honom.
Han må aldrig ha blivit den där ledaren i backlinjen som behövdes när det var hans tur att ta över, det underlättade såklart inte att han då hade en tränare som inte verkade lägga sådan stor vikt vid defensiven i Brendan Rodgers, men det blev då också tydligt att han var en ganska begränsad mittback. Kanske hade hans status som spelare varit högre om han fått fortsätta att arbeta under Benitez i ytterligare några år, då det var ett spelsätt som passade honom bättre. Även spelet som Kenny Dalglish ville se passade honom bra, den säsongen är nog en av de bästa vi fick från honom. Kanske hade hans status också varit högre om inte Daniel Agger haft sina skadebekymmer, då hade de kunnat jobba ihop sitt samarbete än mer och blivit de värdiga arvtagarna till Hyypiä/Carragher, men det kommer vi aldrig att få veta.
Den här säsongen har han i stället blivit något av en hackkyckling, något som känns lite tråkigt med tanke på det jobb han lagt ner för klubben. Han har under året fått mycket kritik, med all rätt, och jag själv har ofta suckat när jag sett honom i startelvan, eller när jag sett honom stå redo att göra ett inhopp. Han har nog själv känt att han inte riktigt passar in längre. Förhoppningsvis får han nu en bra omstart på sina karriär, jag är övertygad om att han kommer att kunna göra ett bra jobb i den turkiska ligan.
Mina minnen av Martin Skrtel kommer att vara många, men av någon anledning är det allra starkaste nickmålet mot Arsenal, där han stångar in en sen hörna med sitt bandagerade huvud. På något sätt visar det min vild av slovaken, som en kämpe, som trots att smällar inte tvekar att sätta fram huvudet för lagets bästa. Han blev aldrig den försvarsspelare vi behövde för att stabilisera försvaret, men det är inget snack om att han förtjänar vår fulla respekt. Åtta och ett halvt år i samma klubb, drygt tjugo mål gjorda, antagligen tiotalet självmål, fem olika tränare, målskytt i cupfinal, några matcher som kapten. Martin Skrtel har skrivit in sig i klubbens historia och jag hoppas han får en bra tid i Fenerbahce, det förtjänar han.

2 kommentarer
  1. Kommer sakna hans glidtacklingar o hörnmål. Skrtel o kjear kommer bilda de bästa mittbacks paret i turkiska ligan. Onekligen gillar han ju danskar , vi får väll se om denna dansk kan passa han lika bra. Skrtel ~ THE TERMiNATOR

Kommentarer är stängda.