Säsongen har börjat väldigt bra för Liverpool, vi har gått som tåget i ligaspelet och tagit oss vidare i det inhemska cupspelet. Förutom plumpen mot Napoli har vi idel segrar. Vi har inte alltid imponerat, men vi har gjort tillräckligt för att vinna. Igår verkade vi tro att vi gjort tillräckligt redan efter en dryg halvtimma, men sedan blev vi smärtsamt påminda om att hur bra vi än är behöver vi fortsätta göra jobbet.

3-0 på hemmaplan mot ett lag utan CL-rutin, vi var nog ganska många som satt hemma i sofforna och lutade oss tillbaka, för att få en behaglig andra halva av matchen. Det Liverpool vi lärt känna under Klopp är ju ett lag som är skickliga på att spela av matcher och inte ge bort något i onödan, men det som utspelade sig på Anfield igår höll på att bli en klassisk vändning, där vi stod för raset. Vi är ett otroligt bra lag, har ett starkt försvar, ett tryggt mittfält och ett sylvasst anfall. Men, alla de här delarna kräver hundraprocentiga insatser. Inga lag är så pass bra att man har råd att slå av på koncentrationen i ett gruppspel i Champions League, då blir man straffade. Misstagen som vi fick se av flera av våra spelare igår var hårresande, från livsfarliga felpassningar till positioneringar som saknade all logik. I perioder kändes det som att spelarna på planen trodde att matchen skulle vinna sig av sig själv, som att vi var oslagbara. Vi är inte oslagbara. Vi är oerhört bra, men vi är inte oslagbara. Det som gjort oss så bra är att vi visar inställning och attityd, kombinerat med hög kvalitet på spelarna. Brister vi i inställningen spelar det dock ingen roll hur hög kvalitet spelarna har, då är vi sårbara. Vi kunde se det i bortaspelet i CL förra säsongen, vi kunde se det mot Napoli sist och vi kunde verkligen se det igår.

Det ska sägas att motståndet igår var bra, Salzburg gjorde det svårt för vårt mittfält och hittade ofta farliga ytor kring vår backlinje, men ett vaket Liverpool hade inte tillåtit de misstagen som skedde efter 3-0. Hendersons bolltapp, en osedvanligt oföljsam van Dijk, 1-3. Ett inlägg mot bortre ytan, Robertson ur position, 2-3. Tveksamheter i försvaret, en passiv van Dijk, Gomez på mellanhand, 3-3. Salzburg behövde inte göra allt för mycket för att komma ikapp och när Håland jublade över kvitteringen var vi helt ur balans. Det var som att spelarna blivit påminda om sin egen dödlighet. Vi har fått se vårt kära lag göra flera imponerande vändningar i Europa genom åren, skulle det här vara kvällen då vi i stället fick vara med om ett nytt Palace borta 2014? Direkt efter kvitteringen hade jag nästan tagit krysset om jag blivit erbjuden det, så paralyserade kändes spelarna. Men, hur usel insatsen än var under den här perioden så visade man att det finns en styrka i det här laget, en styrka som är ruggigt imponerande, mitt i det här debaclet.

För inte långt efter kvitteringen, när stora delar av fotbollseuropa nöjt satt och såg oss falla samman. Hånfulla van Dijk-inlägg började dugga tätt på sociala medier och många förberedde sig nog på att få strö kar av salt i de sår som Salzburg rev upp. Då gjorde vi det som Klopps Liverpool gör under press, i stället för att låta nackarna sjunka ännu mer klev vi rakryggade in i situationen och med Anfield bakom oss återtog vi taktpinnen i matchen. En bollvinst, en precisionsskarvning av Firmino och sedan hade Salah givit oss ledningen åter. När vi väl satt oss i förarsätet i matchen igen var det inget snack om saken. Salzburg hade varken orken eller kunskapen att rubba oss när spelarna var påkopplade igen. Vi var illa ute, men vi löste situationen.

Efter två hårfina uddamålsvinster, där vi tagit tre poäng utan att imponera, var det här en påminnelse om att vi måste fortsätta göra det vi gör bra och vi måste fortsätta att vara ödmjuka för uppgiften. Matchen igår visade med all önskvärd tydlighet att vi inte har råd att vara bekväma, då kommer vi att bli straffade. Samtidigt säger det en hel del om styrkan i det här laget att vi lyckas vända den enormt utsatta position vi hamnade i. Vi tappade en tremålsledning, på hemmaplan och hade en motståndare som hade sådan vind i seglen att de nästan flög fram. Att ha det i sig, att när man tagit emot några riktigt tuffa smällar, resa sig och gå på knock, det är enormt imponerande. Att motivation slår klass är ett gammalt uttryck, men ack så sant. Motivation och klass slår dock det mesta, så när vi väl visade båda delarna lyste klasskillnaden igenom. Tack vare vårt uppvaknande blev det här inte någon av de klassiska vändningarna, i stället blev det en nyttig läxa för ett lag som kanske för en stund glömde bort vad som krävs för framgång. I historieböckerna står det 4-3 till Liverpool, det står att vi tog tre poäng och det var trots allt det matchen handlade om. Nu riktar vi blickarna mot Leicester på lördag och ytterligare tre poäng i ligaspelet, då kommer vi inte behöva oroa oss för dålig inställning eller attityd. Det tillåter varken Klopp eller spelarna.