Liverpool går som tåget under inledningen av den här säsongen, fem matcher in i Premier League har vi idel segrar och vi har redan gjort det tydligt för Manchester City att de kommer få sig en rejäl match om titeln i år också. Igår hamnade både vi och City i tidiga underlägen, men där slutar likheterna.

Newcastle var första laget att göra mål på Anfield igår, Alexander-Arnold sålde sig billigt och Adrian hann inte få upp handen innan bollen hade borrat sig in i nätet bakom honom. Under många år har ett tidigt baklängesmål inneburit att Liverpool blivit stressade och aldrig fått igång något vägvinnande spel, alltför ofta har det också inneburit onödiga poängtapp. Men det var förr i tiden. Ett baklängesmål nu är ett irriterande inslag i matchen, men känslan är alltid att de nog kommer att lösa det ändå. När vi väl skakat av oss matchstarten igår var allt som vanligt igen. Mané gjorde mål, Salah gjorde mål, Firmino briljerade, Fabinho ägde mittfältet, Matip och van Dijk släppte inte fram någonting och Adrian hade lika gärna kunnat ta med sig en stickning in i andra halvlek, för mycket annat att göra hade han inte. Det finns en sådan imponerande styrka i det här laget att man ibland måste försöka passa på att stanna upp och njuta. Det känns som att alla spelare tar kliv efter kliv i sin utveckling och vi kan verkligen skörda frukterna av att ha fått spela ihop laget ordentligt. Efter säsonger med stor ruljans i spelartruppen har vi nu ett lag där alla känner varandra och det blir mer och mer tydligt.

Newcastle var farligare i den första halvleken än jag hade väntat mig, jag vet inte riktigt vilka slutsatser man kan dra av att vi har en tendens att släppa till fler chanser mot svagt motstånd än mot bra, men inte sedan matcherna mot Norwich och Southampton har vi sett sådana ytor på egen planhalva. Visst är det naturligt att man tar lite fler risker mot lag som har en begränsad offensiv kvalitet, men ibland känns det som att vi inte riktigt är påkopplade i defensiven från start i matcherna mot lag där vi förväntas dominera. När vi väl kommit in i matchen var det, som väntat, inget snack om saken och en stor anledning till att vi dominerade totalt var Fabinho på mittfältet. Jag hade höga förväntningar på den här värvningen och även om Klopp var tydlig med att det skulle ta tid för honom att komma in i spelat började jag bli orolig för hans kapacitet när vi kom in i november, december förra säsongen. Han såg lite seg ut, hade inget direkt tempo i passningsspelet och fick slita för att komma i rätt position. Sedan hände något.

Någonstans i början av året cementerade han sin plats i startelvan och därefter har han blivit mer och mer dominant. Den där defensiva mittfältaren vi skrikit efter sedan Mascheranos glansdagar är här och brassens sätt att totalt äga mittfält är fascinerande, han är alltid i rätt position och stoppar upp motståndarnas anfallsförsök innan de ens kommit igång. Att jämföra honom med Mascherano är inte helt rättvist, förutom att de båda är/var defensiva mittfältare av rang har de inte mycket gemensamt. Där Mascherano var liten, snabb, tuff, hetsig och ibland lite vårdslös känns Fabinho lugn, han har dessutom ett huvudspel som ibland glöms bort när man pratar om hans storhet. Under så många år var det enkelt att skapa målchanser mot oss, bara genom att spela en hög boll upp våra försvarsspelare, nu är det oftast helt bortkastat. Om inte van Dijk eller Matip är där och nickar undan kommer lyfter vår gänglige brasse från marken och sätter huvudet till bollen.

Riktigt stora fotbollsspelare är de som gör andra bättre. Det råder ingen tvekan om att Virgil van Dijk gjort övriga försvarare bättre, att Roberto Firmino lyfter sin lagkamrater till nya höjder är precis lika självklart. Jag skulle vilja säga samma sak om Fabinho, han gör det enkelt för Wijnaldum, Henderson, Milner eller vem som nu får chansen tillsammans med honom. Till viss del beror det såklart på att rollfördelningen på mitten blivit tydligare, de kan alla fokusera på det de gör bäst, men min känsla är också att de andra vågar mer när Fabinho är på planen. De vet att även om de går bort sig lite finns det en spelare bakom dem som kan reda upp situationen, det är få anfall som kan ta sig mot vår backlinje utan att de två långa spindelbenen är där och sätter stopp.

För vår del blev som vanligt igår, total dominans och tre mål framåt. Det tidiga baklängesmålet fick ingen betydelse för matchens utgång. City däremot, de lyckades aldrig komma in i matchen mot Norwich, i stället fick man, utan framgång, jaga poäng. Fem matcher in i säsongen har vi fem poängs försprång, det är såklart otroligt långt kvar och kommer säkert svänga flera gånger, men det här är ett fint läge att ta med sig in i den tuffare period som väntar den kommande månaden.

2 kommentarer
  1. Igen en mkt välskriven krönika. Kul att Fabinho och Firmino blir rejält uppmärksammade. De är så viktiga.

  2. Det enda orosmolnet på himmeln efter matchen mot Newcastle (och mot Chelsea i Supercupen) är att Firmino är oersättlig. De två matcher under säsongen när Firmino startat på bänken så har det inte klickat alls i anfallsspelet, men så fort han har kommit in så har det sett ut som vanligt.

    Tyvärr så hade man lite förväntningar på att Origi skulle komma tillbaka i formen innan sin jobbiga skada mot Everton för nån säsong sen, men han ser mer och mer förvirrad ut. I alla fall när han startar matcherna, känns fortfarande som en bra spelare att slänga in i slutskedet när man jagar mål.

    Får hoppas att vi agerar i januari eller nästa sommar med att ta in en ordentlig backup till Firmino.

Kommentarer är stängda.