När vi senast gjorde oss redo för att gå in i ett nytt år avslutade Liverpool det föregående med att slå Manchester City med 1-0 på hemmaplan, känslan då var att vi skulle gå mot ett bra 2017. Trots både toppar och dalar kan vi nu se tillbaka på ett år där Liverpool tagit sig till Champions League, avancerat vidare från gruppspel i samma turnering, stabiliserat sig i kampen om de fyra första platserna, både breddat och spetsat truppen. Vi har alla anledningar att se positivt på det kommande året och en stor anledning till det är sommarens succévärvning.

Det är svårt att inte upprepa sig när det kommer till Mohammed Salah, men hans första säsong hos oss har varit en styrkedemonstration utan dess like. Precis när man hinner börja fundera över om hans form kanske dippat motbevisar han en, det var så mot Arsenal och det var så igen igår. Han må missa några chanser, men ingen kan vara hundraprocentig, inte ens Salah. Mot Leicester visade han än en gång upp en egenskap som jag inte trodde han hade när vi värvade honom, nämligen styrkan. Jag trodde vi hade värvat en snabb, teknisk och målfarlig kantspelare, men det är verkligen inte bara snabbheten som han utnyttjar för att ta sig till sina chanser, nu är det flera gånger den här säsongen som han med hjälp av sin styrka tagit sig fram i lägen där andra anfallare inte lyckats.

Salahs mål mot Everton är ett exempel på ett mål där han inte låter sig bli överbemannad, utan kämpar sig loss med bollen vid fötterna och placerar in bollen i sin favoritmaska. Det avgörande målet igår är ett ännu tydligare exempel. Jag tycker att Harry Maguire är en riktigt intressant mittback, han kan se stabbig och seg ut, men han är en oerhört stark spelare och dessutom smart både med och utan boll. Om man, som Salah igår, står felvänd mot mål och har Maguire som ett plåster mot ryggtavlan, krävs det enormt mycket för att ta sig till ett avslut i fritt läge. Jag tror att de flesta av spelare snarare hade knackat hem bollen, för att sedan försöka sticka i djupet. Salah såg något helt annat i den här situationen. Med sin kombination av snabbhet och styrka klarade Salah av vända bort och rycka ifrån Maguire och det på ett sätt som såg så enkelt och bekvämt ut, sedan det kalla avslutet i första hörnet som lämnade Schmeichel helt chanslös. Det var en aktion i världsklass, av en spelare som lyser av självförtroende.

Det var skönt att se hur vi kom tillbaka efter det tidiga baklängesmålet, det verkade inte påverka oss på samma sätt som man sett tidigare. Vi har haft en tendens att hänga med huvudena när vi släppt in mål, men igår verkade det inte beröra oss nämnvärt, vi trummade igång spelet på det sätt som man kan förvänta sig. Rekordköpet Virgil van Dijk kände nog ingen större rädsla över att inte ta plats i backlinjen när han såg agerandet vid det första målet, men jag tycker samtidigt att det var en spelare som klarade sig lite väl enkelt från kritik när Leicester tog ledningen, för Emre Cans agerande där var verkligen inte bra. Visst var det en svag passning av Matip, men Can reagerar sent, han reagerar halvhjärtat och främst så är passningen mot en yta där han egentligen borde befinna sig. Man kunde redan i första spelsekvenserna se hur Leicester tänkte sig den här matchen. De drog, direkt efter avspark, iväg bollen ut över vår kortlinje och flyttade sedan upp spelarna för att sätta press på våra försvarare i uppspelsfasen. Det borde Can ha märkt, det borde ha gjort honom klart mer alert när Matip hamnar under press i ett trängt länge. Det förvånade mig att se att det gick att rösta på Can som en av fyra kandidater till matchens bästa spelare på den officiella hemsidan igår, de måste ha sett något i hans spel som jag missade. Visst deltog han i förspelet till kvitteringen, men jag tycker att han ser ointresserad ut på planen, han rör sig väldigt lite och igår tappade vi flera gånger tempot i spelet efter att han slagit en passning strax bakom en lagkamrat, i stället för att slå den lite framför. Kanske dömer jag Can extra hårt eftersom han är på väg att lämna? Men jämför man honom med Coutinho är det klasskillnad i inställning.

Jag tycker, som alla andra, att det är jättetråkigt att Coutinho med största sannolikhet kommer att lämna klubben under 2018, men sättet som han skött den här säsongen respekterar jag mycket. Han har inte, som många andra i samma sits gjort tidigare, pratat i media om hur mycket han trivs, om hur mycket han älskar klubben osv, han har inte givit oss några falska förhoppningar. Coutinho vill till Barcelona, men på planen kan man inte se några spår av det. När vi spelar är det samma Coutinho som under förra säsongen, han kanske inte riktigt är lika dominant i spelet, men å andra sidan producerar han poäng på löpande band och jag kan inte minnas någon gång då jag tyckt att han sett ointresserad ut. Jag gillade inte hans beteende i somras, efter uttalandena i samband med kontraktsskrivningen, men nu när vi vet var vi har honom tycker jag att han skött det på ett professionellt sätt. Barcelonas agerande däremot, är skamligt på en nivå som knappt de själva varit uppe på tidigare och det borde resultera i en anmälan från vårt håll.

Oavsett hur det går med Coutinho. Manchester City gör en jättesäsong, men utöver dem är frågan om det finns något lag i England som går mot 2018 med en bättre känsla än Liverpool? Det svänger snabbt i fotboll. Det är inte allt för länge sedan det började höjas röster om huruvida Klopp var rätt man för Liverpool eller ej, men ser man till vårt 2017 tycker jag inte man kan göra annat än att tacka vår tyske ledare för resan och hoppas på ytterligare ett år i samma riktning.