Han har börjat betala av sig den senaste tiden, Roberto Firmino. Efter sina två mål mot Arsenal fyllde han på med ytterligare två mål mot Norwich och under matchen mot Sunderland såg han med ett mål och en fin framspelning till att vi, efter en tung period, kunde gå mot en säker hemmaseger och ta oss mot säsongens sista månader med ny luft under vingarna.

Ungefär så hade jag i mitt huvud skissat på den här krönikan när det som hänt alldeles för ofta den här säsongen hände än en gång, Moreno drog på sig en onödig frispark i ett halvfarligt läge och ett svagt ingripande av vår belgiske målvakt senare var det 1-2 och nervöst på planen. Nervositet som ganska snabbt byttes mot förtvivlan när Mamadou Sakho gav Jermaine Defoe chansen att kvittera, något som den vane målskytten såklart gjorde. På i stort sett ingenting hade vi tappat 2-0 till 2-2, mot ett lag som inte ens hade lagt tio minuter på anfallsspel under hela matchen. Så i stället för att Firmino fick positiva rubriker hamnar återigen fokus vid vår stora akilleshäl, försvarsspelet.

Efter matchen radades det upp statistik kring Mignolet på sociala medier, bland annat att han kostat oss 15 poäng den här säsongen och att han på de senaste nitton skotten släppt in tolv mål. Det här är såklart siffror som är svåra att blunda för, det är alldeles för enkelt att göra mål på oss och han är en väldigt stor orsak till det. Jag kan ibland tycka att han får skulden för lite för många av de mål som går in, men samtidigt har han satt sig själv i en sits där han är tufft granskad. För varje tavla han gör blir hans belackare fler och allt fler blickar riktas mot honom, det är ingen slump att han ofta zoomas in i samband med hörnor. Det är tydligt att han inte klarar av den pressen som ligger på honom, straffräddningarna mot Stoke gav ingen uppsving i formen utan var snarare mer konstgjord andning i en Liverpool-karriär som jag inte kan se hur den ska kunna fortsätta över nästa säsong. Det nyskrivna femårskontraktet känns just nu oförklarligt, om det var ett försök att få Mignolet att känna trygghet och förtroende har det i alla fall inte fått honom att rädda fler skott, snarare tvärtom. Den här gången var det en lös frispark, förbi en felplacerad mur, som slank in. Om Mignolet petat undan den hade aldrig Sunderlands slutforcering blivit av och Firmino hade stulit rubrikerna.

En annan spelare som är nere i en djup svacka nu är Mamadou Sakho, flera av målen den senaste tiden har uppkommit kring honom och jag känner mig mycket tveksam till att han ska vara den där försvarsledaren som vi behöver. Han är inte den typ av mittback som gör att jag känner mig trygg. När han är bra är han oerhört dominant, men när han är dålig är han en säkerhetsrisk. Det är enorm skillnad på hans toppar och dalar och det är inte något jag förknippar med bra mittbackar. En mittback av klass gör ofta bra matcher utan att märkas, står rätt, spelar smart och behöver inte göra svåra brytningar. När Sakho är bra är han överallt, hans långa ben dyker upp när man minst anar det och han förlorar knappt en närkamp, men det är alldeles för sällan han gör matcher då han spelar enkelt, tryggt försvarsspel. Givetvis spelar det in att vi inte fått ihop ett mittbackspar, skadorna har duggat tätt även på den positionen och det gör antagligen att de där naturliga aktionerna i försvaret, som man gör när man vet hur ens partner tänker, inte finns där, oavsett vilka som spelar. Om Sakho agerat som den försvarsbjässe vi vill att han ska vara hade Defoes kvittering aldrig blivit av och Firmino hade stulit rubrikerna.

Så Roberto Firmino, för att du ska få rubrikerna krävs det nog en rejäl förvandling av vår defensiv och det blir mer och mer uppenbart att de namn som finns i dagens trupp inte kommer att klara av det. Det är en viktig sommar som väntar oss och jag hoppas vi börjar lagbygget under Klopp med att stärka vår defensiv, för den här typen av poängförluster är oerhört tunga att åka på.