[fblike url=”https://www.facebook.com/TotaalLiverpool” style=”standard” showfaces=”false” width=”450″ verb=”like” font=”arial”]

Det har gått några dagar sedan vår överkörning av Tottenham och det är dags att blicka fram mot nästa match. West Ham borta är en riktigt svår bortamatch och jag måste säga att jag känner mig väldigt oroad över vad Andy Carroll ska hitta på mot vår backlinje. Vi har haft det väldigt svårt mot stora, starka anfallare de senaste åren och vår gamle floppspelare är just en sådan spelare som passat oss illa. Att Stewart Downing vill visa att han kan mer än han presterade i vår tröja är inte heller någon svår gissning.

Samtidigt känns det nästan fel mot vårt lag att sitta och grubbla över möjliga hot i motståndarlaget, då det i dagsläget är så att vi är i en form då det enda som spelar någon roll för en utgång av en match av den här typen är huruvida vi kommer upp i vår nivå eller inte. Om vi spelar bra är det faktiskt helt ointressant vilka spelare som West Ham ställer upp med, håller vi samma nivå som vi gjort de senaste månaderna vinner vi matchen. Att gå mot en match med den känslan är väldigt ovant, år av instabil serieform har gjort att man aldrig kunnat veta hur vi ska stå oss mot en motståndare. En seger mot City har kunnat följas av en förlust mot West Bromwich, starkt spel har kunnat följas av rena bottennapp.

Det här gör att jag de senaste veckorna bara gått och väntat på att vi ska gå på en mina, tappa onödiga poäng i matcher vi borde vinna, men vi har bara fortsatt att prestera. Jag tänkte på det här efter segern mot Spurs, vanligtvis hade jag varit i himmelriket efter att vi kört över ett bra lag med 4-0, men när jag stängde av tv:n och räknade in poängen i söndags kändes det lite som att spelarna gjort en dag på jobbet. Vi spelade stabilt på den nivå vi spelat länge och avfärdade kontrollerat Spurs på ett sätt som kändes väldigt olikt Liverpool. Kan det vara så att vi faktiskt är så här bra? Börjar vi ligga på den nivå att vi ska gå in i varje match och förvänta oss en seger?

Jag brukar ibland se matcher tillsammans med en vän som är Arsenal-supporter, han är aldrig nervös inför matcherna mot de sämre lagen, han har en vana av de lyckas ro i land segrarna. Han blir överraskad när de inte lyckas vinna de ”enkla” matcherna. Jag är alltid tvärtom, jag känner mig alltid osäker inför matcherna, är alltid rädd att de ska bli som mot WBA borta, då vi slarvade bort poäng. På något sätt tycker jag att dagens lag förtjänar ett större förtroende, som vi spelar nu borde jag inte heller vara nervös för matcher mot lagen på den nedre halvan. Jag borde vara inställd på att vi vinner och bli överraskad när så inte är fallet. Den senaste tiden har jag väntat på att Flanagan ska tappa i sina prestationer, i stället har han bara blivit bättre och bättre. Det är uppenbart att jag, i stället för att tro att Flanno överpresterar, borde börja förvänta mig att han ska hålla en hög nivå varje match och i stället bli förvånad om han skulle göra en sämre match.

Ända sedan vi hamnade på en CL-plats har jag tittat nedåt i tabellen, hållit koll på lagen bakom för att se att de inte närmar sig. Helt plötsligt har vi nu alla lagen i ligan bakom oss, ned till femteplatsen börjar avståndet kännas ganska betryggande. Den här säsongen har varit så otroligt olik det vi Liverpool-fans fått vara med om de senaste åren, Brendan Rodgers har gjort ett stort jobb med den trupp som jag, i bästa fall, såg som en outsider till fjärdeplatsen i augusti. Hur det än går i slutet på den här säsongen har årets lag visat att de är ett lag att tro på, ett lag som är så pass bra att de kan ta bekväma segrar mot bra motstånd. På sikt kanske Rodgers kan omvända mig, från pessimist till optimist, lyckas han med det har han gjort det otroligt bra.

* * *

Ovanstående text är skriven av Totaal Liverpools skribent Tomas, vars twitter du hittar HÄR.

Vanligtvis skriver Tomas på sin blogg Weepingbrother.blogspot.se.