Det vankas match mot United till helgen, som vanligt kommer nerverna några dagar tidigare än de brukar göra inför de andra matcherna. Nu när matchen dessutom är extremt viktig i vår kamp om Champions League-platserna är det såklart lite extra kittlande att ställas mot våra rivaler. För mig personligen är det alltid en spelare som kommer upp i minnet när det är match mot United på gång, en spelare som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Jag började följa Liverpool i början av 90-talet och har således haft den tvivelaktiga äran att vara med under hela Uniteds storhetstid, under den tiden var det väldigt ofta man fick känna sig besviken och nedstämd efter att ha ställts mot de röda djävlarna. Vi vann ibland, men förlorade oftare. I tidningarna var det ett ständigt tjat om deras lag, var och varannan fotbollsintresserad verkade hålla på United och mitt agg mot laget etablerades ordentligt. I början av 2000-talet hände dock något och på fyra säsonger lyckades vi plocka hem tre segrar på bortaplan, alla tre med 1-0 och alla tre med samma matchhjälte, nämligen Danny Murphy.

Murphy kom till oss från Crewe Alexandra 1997, 20 år gammal, men det tog några år innan han etablerade sig i a-laget på allvar. Det var säsongen 2000/2001 som han slog sig in i laget, gjorde tio mål och startade i både UEFA-cupfinalen och FA-cupfinalen. Sedan höll han i stort sett en ordinarie plats fram tills dess att Gerard Houllier ersattes av Rafa Benitez, då han lämnade vår klubb för att i stället styra Charltons mittfält. Han hann med att göra några landskamper, debuten i de sammanhangen var för övrigt mot Sverige, och även om han inte blev ordinarie i England så var han en respekterad spelare. Även om Murphy kanske hade haft svårt att ta en startplats i vårt lag när spelare som Xabi Alonso och Luis Garcia började komma in har jag alltid tyckt att vi sålde honom för tidigt, han hade garanterat kunnat göra ett jobb för oss även under Benitez. Att strax efter att han lämnat klubben få se en spelare som Nunez springa runt på högerkanten kändes minst sagt lite bittert.

Som spelare var Murphy väldigt smart, hade en bra passningsfot och var en skicklig frisparksläggare, för att inte tala om hur omutlig han var som straffskytt. Under sin tid i Liverpool lade han åtta straffar och alla resulterade i mål, en av dem var på Old Trafford mot United – det blev blev matchens enda mål. Han var inte speciellt snabb, men kompenserade det med sin spelförståelse. Han kom mest till sin rätt centralt, men fick ofta utgå från kanten, så det var tuff konkurrens i mitten, spelare som Gerrard och Hamann petade man inte i första taget.

Efter att han spelat i Liverpool hade han kanske sin finaste tid i Fulham, där han bland annat fick spela en UEFA-cupfinal till, under Roy Hodgsons ledning. Danny Murphy kommer inte att gå till historien som en av våra största spelare, även om han hade några bra säsonger och fick vara med och vinna några titlar, men för mig blev han något av en symbol för att slå United. Tack var honom fick man se en grinig Ferguson i tv, i stället för det där belåtna leendet som man fick se alldeles för ofta. Han gav oss vår första seger på Old Trafford på tio år och det var starten på en period där vi vann oftare än vi förlorade mot dem. Efter att ha vuxit upp med kompisar som höll på United och alltid fått höra hur de vann mot Liverpool och hur de vann sina titlar var det så skönt att Danny Murphy kom och gjorde slut åtminstone på deras ständiga segrar mot oss. Segern 2000 var vår första mot dem på fem år, en sådan jobbig svit ska vi inte hamna i igen, nu är det ganska precis ett år sedan vi senast plockade hem alla tre poängen och jag hoppas innerligt att det är dags igen.

Vem som ska ta över Danny Murphys roll som matchhjälte spelar ingen som helst roll, men en sak är säker, alla som sänker United har en plats i mitt hjärta.

* * *

* * *

Ovanstående text är skriven av Totaal Liverpools skribent Tomas, vars twitter du hittar HÄR.

Vanligtvis skriver Tomas på sin blogg Weepingbrother.blogspot.se.