Många Liverpool-supportrar har nog fortfarande inte riktigt förstått vad som hände igår eftermiddag på Anfield. Inte för att den röda supporterskaran på något sätt kan klandras för att ha visat upp någon hybris inför gårdagens riktiga ”Clasico”. Men många av oss gick ändå till matchen, puben eller bänkade oss i soffan med känslan av vind i seglen och stor tillförsikt inför framtiden. Efter en bedrövlig höstsäsong av Liverpool spelmässigt såväl som poängmässigt har vi ändå tillåtits äta upp gapet av poäng mellan oss och våra rivaler.

Det här var matchen där vi inte bara skulle knappa in eller komma ikapp, det var dagen då vi skulle gå förbi. Manchester United har likt Liverpool haft svårt att övertyga spelmässigt under säsongen, skillnaden lagen emellan är att Manchester United fått med sig poängen. Förra säsongens och denna säsongs version av Manchester United är dem sämsta jag har skådat som fotbollsintresserad och det bränner i mitt hjärta ju mer jag tänker på hur matchen föll ut och vad det innebär för Liverpool denna säsong, men framförallt nästa.

Personligen är jag någonstans mitt emellan nykter och optimistiskt när det kommer till att analysera de chanser som finns. Jag var övertygad om att ligatiteln skulle bärgas till Jordan Henderson’s röda kort i 3-2 segern mot City och jag var övertygad om att vi skulle dra ett längre strå än United eller Arsenal i racet om CL-platserna. Fram till igår.

Manchester United är inget bättre fotbollslag än Liverpool idag, men de var det tillräckligt stor del av gårdagens match för att det skulle räcka. Jag har sett en del ursäkta förlusten på att Atkinson, sin vana trogen, var en bedrövlig fotbollsdomare, men sanningen är att United exponerade svagheterna i vårt spelsystem samtidigt som pressen av matchens innebörd uppenbarligen vägde för tungt på flera av våra spelares axlar. Likt förra säsongen mot Chelsea blev pressen för stor och vi tappade huvudet.

Likt förra året är det åter igen vår kapten, för mig den bäste spelare som någonsin haft världens finaste tröja på sig, som får symbolisera nederlaget. Men han förlorar inte matchen åt oss. Vi har spelare i truppen som anses vara bättre, som köpts för över £20 miljoner, som har eller kräver £150.000 i veckan som i första halvlek satte oss i den sitsen. Steven tog däremot förmodligen död på våra chanser att spela Champions League nästa år. Visst är jag arg över det. Men jag har läst så mycket vidrigt riktat åt hans håll från våra egna att jag undrar om det finns gränser för folks bortskämdhet. Nämn en titel vi har tagit sedan hans inträde i A-laget som vi tagit utan honom.

Han gjorde bort sig och vi kommer att få klara oss utan honom i tre matcher, vi kommer förmodligen få klara oss utan Skrtel i tre matcher för stämplingen på De Gea och vi kommer att få klara oss utan både Allen och Lallana en tid. Med det i åtanke inför mötet med Arsenal på Emirates är jag rädd att vi får se våra chanser gå förlorade redan nästa omgång. Allt annat än vinst mot Arsenal och jag ser inte hur vi ska kunna resa oss igen.

Texten är skriven av RobinD.